Efter snart 4 år som ofrivilligt barnlösa pga. 3 missfall och ett utomkvedshavandeskap (med en bortopererad äggledare som följd) saknad, förlust och sorg, kan jag äntligen äntligen våga skriva här på bloggen att vi väntar barn! Som jag har längtat efter att få bara skriva det här, men inte vågat, på grund av rädsla för att det skulle gå som de andra fyra gångerna!

Idag vågar jag iallafall äntligen efter det tredje ultraljudet berätta att det som vi längtat så efter i flera år, förhoppningsvis kommer att bli av (ja, några garantier finns ju inte för någon)

Jag är nu i vecka 18 och nästa vecka ska vi på det "riktiga" ultraljudet" på sjukhuset. Hittills är det Läkarhuset som tagit hand om oss...och det tackar jag för, jag har varit lika orolig under varje ultraljud jag varit på att något ska vara fel...

Förklaringen att det gått så bra denna gång kan ev vara att jag tar en blodförtunnande spruta i låret varje kväll...det kan även bero på att den skadade äggledaren är väck...de kan ha ställt till det...Ingen vet säkert, och några svar kommer vi nog aldrig att få...

Nu kan ni kanske förstå varför uppdateringen här inte varit den bästa.

Jag har varit konstant illamående sen i julas (jag brukar skämta och säga att det känns precis som en rejäl baksmälla), illamåendet är på väg bort, men fortfarande kan det friska i lite då och då.

Tröttheten har inte varit av denna jord, jag har kunnat sova dygnet runt om jag hade fått....Sover fortfarande en stund på eftermiddagen ibland...om jag inte sover lägger jag mig tidigt tidigt...

Men vad gör väl dessa symptom när jag vet vad som kommer ut av det?