Idag när jag precis vaknat efter min eftermiddagslur så hörde jag massa konstigheter nere i köket...

Jag gick ner och tittade, i vårt kök står 2 st 3-4 åringar och pratar...samma ungar som förra veckan ringde på vår dörr och stack iväg...(mkt lustigt)

Min första reaktion blev: -Hej vad gör ni här?

-Du vi såg en katt gå in här.

-Ja, det är min katt, han får gå in här.

-Jaha...som följdes av blablabla...

För att få väck kidsen sa jag:

-Nu måste jag gå in och ringa i telefon.

-Vem ska du ringa till?

-En kompis, så nu måste ni gå.

-Vi kan vara här, sa den ena ungen och stod bastant kvar på altanen...

Måste ju erkänna att irritationen steg, har lite svårt för barn som bara klampar in hos främmande folk och vägrar ge sig så jag svarade:

-Nej det kan ni inte, nu får ni gå hem.

Då pep dom iväg (trodde jag)

När jag höll på som bäst i telefonen, hörde jag deras röster på altanen igen...och då var jag rejält irriterad för att jag inte fick vara i fred i mitt eget hus.

-Vad vill ni nu då?

-Du det var en till katt som sprang in här.

-Ja det var också våran katt.

-Jaha och så följdes det av ett evigt babblande.

-Nu pratar jag i telefonen så nu vill jag att ni går hem.

-Nej, vi kan vara här.

-Nej det kan ni inte, HEJDÅ (mkt irriterat).

Ungarna vägrade gå, så jag följdaktligen bara sa:

Nu ska jag stänga och låsa här. HEJDÅ. Puffade ut dom lite lätt och stängde igen för att slippa dom.

Får inte barn lära sig att visa respekt nuförtiden? Jag skulle aldrig gjort ngt dylikt när jag var liten, och hade jag gjort det hade jag pipit iväg redan efter första tillsägelsen.

Förresten vart fanns dessa barns föräldrar?  Dessa barn springer runt här vind för våg och "stör" grannarna (det är fler som blivit fast för dem har jag hört)

Jag skulle inte vilja lämna min 3-4 åring utan ngn sorts uppsyn....